Egentligen har jag ingen aning om i vilken ände jag ska börja, allt är så jäkla trassligt just nu. Dras åt alla möjliga håll och kanter och min hjärna verkar inte riktigt kunna bestäma sig hur den ska ha det. På ett sätt vill jag vara den "starka" personen som jag brukar, stänga in och slänga bort allt som blir för känsligt. Det är ytterst få som sett mig gråta på riktigt, och då menar jag inte tårögd, utan störtlipa. Antagligen är det för att det aldrig händer. På samma gång hade det varit så skönt att bara få avreagera sig och bara uttrycka alla jäkla känslor, men nä, där har jag någon spärr. 

 

Det är så mycket blandade känslor, men mest är jag nog arg, på mig själv. Arg för att jag gång på gång gör samma misstag. Tar saker för givet, blundar för verkligheten och föreställer mig hur jag vill ha det utan att leva upp till det. Och sedan när jag gör något som är lite utanför min vägbana, som bryter lite mot mina regler, så ska verkligheten ge mig en fet jäkla smäll i nyllet för att jag för en gångs skull vågat hoppas på något. Och jag vet inte riktigt varför det blir så, kanske otur eller bara oerfarenhet. 

 

Det var så skönt att få sitta på begravningen i fredags, samtidigt som det var så jäkla tungt. Att bara få sitta bland sina vänner och gråta ut tillsammans. Det var så många känslor som gav utlopp samtidigt, och för några timmar så var mitt liv ganska okomplicerat. Men som sagt, det höll väl en dag. Man svävar väl på moln för att få känna hur jäkla ont det gör att falla. Shit vad negativt allting känns, men det är liksom lite så jag känner också. Det är inte meningen att man ska få vara lycklig.

 

I sådana här lägen är jag så himla glad att jag har hästarna, det är det enda som inte påminner om alla problem. Att bara få vara i en annan värld i några timmar varje dag gör att jag pallar fortsätta i det tempot jag har utan att bryta ihop helt och hållet.