Varför Kimblewick?

 

Nu antar jag att ni ställer er den frågan, varför betsla upp en häst som inte behöver ett skarpare bett?

Jag köper inte ett jaktkandar till honom bara för att jag inte får stopp. Detta handlar faktiskt om bärighet och att i ett senare skede bygga muskler.

När jag prövade Kimblewick förra året, så blev han en helt annan häst i markarbetet. Han trampade under sig och fick ett jäkla tryck i steget! Så går han nästan aldrig på det vanliga tränsbettet... Min tanke är därför att variera mitt vanliga Eggbett med Kimblewicket för att se om han kanske får lite mer muskler och orkar bära sig på samma sätt på det andra bettet.

Min lärare som vi har i hästhållning i skolan diskuterade detta med mig. Hennes häst påminner lite om Pompay i sitt beteende och hon hade prövat att variera sitt tränsbett med jaktkandaret. Efter några månader hade hästen gått lika bra på det vanliga som på kimblewicket.

Det behöver inte alls ha med detta och göra, det kanske inte funkar överhuvudtaget. Jag tycker dock att det är värt ett försök, det är iallafall inget som kommer göra saken värre om jag sköter det på rätt sätt. Dessutom tror jag att kimblewicket kan vara bra för hans tänder, eftersom att det ligger så stilla i munnen. Det ligger vad jag förstått bättre än just ett tränsbett. Det glider inte upp mot tänderna, utan vrider sig framåt och nedåt istället.

Och slutligen, något vi alla borde ha i åtanke. Det är handen som avgör hur skarpt bettet är. Hellre sitta och vara hypermjuk i handen på ett skarpt bett, än att sitta och slita i ett tre delat. Vad gör mest skada?

Bild och filmsnutt från när jag red på Kimblewick senast:

Foto: Ida Lagerlöf

Det är jag och Pompay som hoppar först, och det är KW bett som jag rider på.

han ser inte helt nöjd ut med bettet mellanhindren när du tar i honom.. kanske bara tillfälligt?

Jag tycker absolut inte det är fel att betsla upp, tvärtom. Jag hade tidigare en ponny som älskade att springa fort i skogen. Hon fick ett oldeat pelham med tungfrihet hon gick som en dröm på. Helt plötsligt var det ingen dragkamp ute längre utan man kunde bara sitta helt still med handen och verkligen rida henne istället för att fokusera på att få stopp. Hon trivdes såpass bra med det bettet så det blev en hel del dressyrpass (med dubbla tyglar) på det också.



Tinkern som är westernhäst i grunden är van att gå på mycket stångbett och då han gärna kan bli lite stark och tung ute gick han till en början en hel del på kandar men även han har fått ett likadant pelham. Och att dressyra honom på det kan vara helt underbart, får till en helt annan samling i honom och kan rida mycket mindre både med hand och skänkel.



Självklart rider jag mycket på tränsbett också även om speciellt tinkern gärna hade gått varje dag på sin stång. Så trivs hästen på bettet finns det ingen anledning att INTE Rida på det tycker jag, men självklart variera med tränsbett, extra viktigt för mig som tävlar dressyr där jag måste rida på tränsbett...



(Varför skriver jag alltid så långa kommentarer...)