Ett känsligt ämne

Kommer antagligen få en massa emot mig genom detta. Det handlar om något som vi människor hittar på för att slippa känna skuld, för att kunna leva utan att gräma sig för att man faktiskt avlivat en häst, en bästa vän, som hade kunnat överleva.

Det hela började i onsdags när jag och Issa snackade lite på träningen. Det var hon som tog upp det, och sedan fortsatte det spinna runt i mitt huvud och ja, det kändes som att det kunde bli ett jäkligt läsvärt inlägg som kanske får folk att se saker på ett nytt sätt.

Som ni antagligen redan förstått, så handlar detta om att ta det fruktansvärt, sjukt, jävla svåra beslutet att avliva sin bästa vän. Att lägga domen och avsluta ett liv. Bara sådär. Tro mig, jag VET hur det är och vad det innebär, jag var där själv för 2,5 år sedan. Det jag skriver om är ett känsligt ämne, inte minst för att det är så mycket känslor inblandat.

Ja, vi hade kunnat försöka att få fången att läka ut en tredje gång. Nej, han hade inte behövt att dö. Men fortfarande, det handlade inte bara om honom, utan även om oss. Vi mådde inte bra utav att ständigt behöva se den lilla, underbara ponnyn lida dag in och dag ut. Att se honom stå där på sin jäkla boxvila och se hur gnistan dag för dag tynade bort. Är det värt att göra det en tredje gång, utan att ens kunna vara 100% säker på att han blir återställd? Svaret var för oss nej.

Nu till själva poängen. Jag får ofta höra saker som "Vi tog bort honom för att han bara kunnat bli promenadhäst. Och "Göran" älskar att tävla och träna, och skulle inte fungera som promendhäst". Detta är en ren ursäkt.

Varför skulle inte Göran ifråga kunna bli en promenadhäst? Det handlar inte om att hästen går i hagen och mår dåligt för att den saknar alla träningspass och stora tävlingar, så tänker inte hästar. Nej nej, det handlar snarare om att ryttaren helt enkelt inte vill ha, eller har råd att ha en promenadhäst och framförallt inte kan/vågar inse att de är på den grunden som de väljer att släcka livet på sin häst.

Och det accepterar jag, för visst, Idefix hade kanske kunnat bli promenadhäst, skrittas i skogen och bara ta det lugnt. Men ALDRIG någonsin kunna gå brevid sina kompisar på sommarbetet och verkligen vara HÄST.

Dessutom ville jag tävla och träna, och vi hade inte råd med två ponnyer. Låter kallt, men så är det. Och tro inte att vi inte kämpade med den ponnyn, för det gjorde vi. Två omgångar fång, hovbölder, hältor och kotledsinflammationer i 3 av 4 kotor.

När personer jag ser upp till kommer med ursäkter som jag nämnde ovan, sjunker de från och med nu i mina ögon. Jag har tidigare inte sett saken på detta sättet, men nu är allt så tydligt. Vi människor är så jäkla bekväma av oss att vi inte ens kan berätta anledningen till VARFÖR vi gör som vi gör. Vad är vi rädda för? Att bli dömda som djurplågare, kallblodiga eller varför inte mördare? Alla har inte råd, och gör då vad som är bäst för sig själva. Det är som sagt ett svårt och känsligt ämne, kanske har ni efter detta fått helt andra vinklar på det där med avlivningar där hästen i fråga hade kunnat få leva ett normalt liv, bara utan tävling och hård träning?

Hur ser ni på detta? Dela gärna med er av allt ni har i huvudet!

25 September 2009 togs detta foto, endast några timmar senare fick Idefix somna in... Vi avslutade det hela genom att ta en promenad runt Åby klinikens anläggning, och låta Idefix äta lite gräs. Något han inte hade fått göra på veckor...

Vi fick ta bort våran ponny för ett och ett halvt år sen p.g.a. spatt som ledde till inflammationer. Hon behandlades flera gånger och gick bara i en hage hela sommaren men blev inte bättre. Hon hade säkert gått att få "bra" men minsta lilla vrickning hade nog lett till inflammationer igen. För henne var det inget liv att gå som sällskap eller promenadhäst. Hon kom fram varje dag i hagen och såg alltid så ledsen ut när hon inte fick följa med. Det bästa hon visste var att springa full fart i skogen så ett liv som sällskapsponny var inget för henne. Vissa hästar behöver motion för att må bra och går inte det så är det bättre att avliva dom, sorgligt men sant...

Håller i stort med dig. Djuret lider ju faktiskt inte av att få somna in. MEN, ett stort men, jag känner faktiskt hästar som ALDRIG skulle fixa ett liv som promenadhäst. Av den enkla anledningen att de under hela sitt liv har behövt väldigt mycket aktivering för att hålla sig på mattan. I viloperioder har de hästarna sprängt hagar, hoppat över staket, krupit under staket, boxvandrat och tom blivit elaka och bitits/sparkats för att de varit så understimulerade. Så jag kan absolut förstå dem som säger att "min häst fick avlivas för att han inte skulle fixa ett liv som promenadhäst", sålänge det faktiskt är så fallet är.



Och ja, i andra fall så tycker jag inte att man ska skämmas för att ha tagit bort sin häst för att man inte orkar, hinner, har råd eller liknande. Säg att man har en gammal trotjänare som kanske varit sjuk och bara kan promeneras resten av sitt liv. Lägg till att det är en shettis, travare eller liknande dessutom. En sån häst säljer man inte om man inte hatar den mest av allt i hela världen och vill att den ska hamna på ett slakteri i italien, alternativt vanvårdas hos någon som såg sin chans att köpa en svinbillig häst. Då är det mycket snällare att avliva om man känner att man inte längre klarar av att ha kvar hästen av en eller annan anledning, och det tycker jag absolut inte är något att bortförklara :)

Jag hade en ponny, vi tog bort henne i september förra året. Och det var av både egoistiska skäl och för hennes skull. Det sista såg man varje dag hur ont hon hade och hon gjorde som en sjuk och skadad häst skulle gjort i det vilda. Hon distanserade sig från sin flock och drog sig undan. När veterinären sedan konstaterade att hon hade spatt och att hon aldrig skulle få full rörlighet igen och bara skulle kunna vara promenadhäst. Men först om två år då spatten skulle vara "utläkt". Två år är en lång tid att se sin vän lida. Hon var inte sig själv det sista, hon bet mig inte en enda gång och hon var alltid lite "off". Visst kunde vi sålt henne för en spottstyvel som sällskapshäst.

Men vem vill ha en sällskapshäst som i hela sitt liv varit rädd för andra hästar, enda hästen hon inte varit rädd för var redan borta. Då var det bättre att avsluta hennes lidande och veta att hon aldrig mer skulle ha ont, aldrig mer kasta sig undan för en annan häst. Aldrig mer få galoppera i skogen, aldrig mer traggla skänkelvikningar, aldrig mer se dagens ljus.

så fin header du har :)

Jag väljer att länka till ett av mina inlägg:

http://evasjohus.blogg.se/2010/june/varldens-allra-allra-basta-flicka.html#comment



Där jag skriver att hon inte skulle trivas med att gå i hagen en hel sommar, syftar jag på flugor och knotten, som hon inte klarade av. För, att bara få gå och beta en hel sommar hade varit en dröm för henne, men hon trivdes inte med flugtäcke och jag orkade inte vara uppe och spreja flugmedel X antal ggr/dag, för att kunna ha henne ute på bete i tre månader..

du ser väldigt ledsen ut där :( Jag har sett bilder på dig och Idefix, ni passade kanonbra tillsammans...