Sessan kom till mig i februari 2012. Då hade Catharina (uppfödaren) köpt tillbaka henne från de som köpte henne som unghäst. Anledningen till att hon landade i Bollebygd hade knappast med hoppning att göra, nejnej, Sessan skulle bara sättas igång för att ridskolan sedan skulle testa henne i sin verksamhet. Nu såhär i efterhand var det ju en himla tur att hon inte hamna där, den miljön hade nog inte passat henne så bra även om hon har ett hjärta av guld. 

 

 

Vad var det då som gjorde att hon stannade hos mig i ytterligare några månader? Jo, det var under ett ridpass som jag fick för mig att testhoppa henne lite .Hon var ju pigg, helknäpp, och studsade mer på stället än framåt. Men trots hennes kassa grundridning, så hade hon en jäkla inställning och ett himla gött klipp i språnget som jag fastnade för. Och så övertalade jag Catharina att få ha kvar henne. Vi båda såg något i henne! 

 

De första månaderna var helt galna. Sessan och jag var väl inte helt överrens på alla fronter och vi hade våra duster i paddocken. Kommer så väl ihåg när hon inte förstod och fick riktigt svåra låsningar och bara bockade och bockade och bockade. Vi kunde hålla på i flera minuter, runt hela gården, runt paddocken överallt. Det var kaos! Men när vi fick ordning på hoppningen tack vare en smart bettlösning, så föll bitarna på plats. Sessan funkade oerhört bra på pelham, och eftersom jag rider mycket med säte och ben och var så pass stor på henne, så behövde jag knappt ta i henne. Det var sådan sjuk skillnad, och jäklar vad hon hoppade! En av de väldigt få ponnyer som hoppat mig ur sadeln. 

 

 

Det var som en handvändning, plötsligt funkade allt! Visst, Sessan är svår i markarbetet. Hon jobbar ofta emot sig själv, och det är en konst att undvika att hon blir stressad. MEN hon började slappna av, de där låsningarna kom mer sällan och jag kunde arbeta henne i en låg och rund form i iallafall skritt och trav. Detta gjorde att hon plötsligt började sätta rätt typ av muskler, och blev riktigt snygg. Sommaren 2012, jäklar vad fin hon var! Helt guldig i färgen, guldfuxen, guldponny. Och som hon hoppade, det är inte rättvist att vi inte fick mer än 8 månader ihop, för två månader till och vi hade inte bara hoppat LA+. För det handlade inte bara om Sessan, någon gång efter varbergshoppet 2012 började jag förstå helt ut hur jag skulle rida henne, och vi blev ett team. 

 

(Sommaren 2012) 

 

Den bästa rundan med henne någonsin, det var nog den i Alingsås som jag då och då ompublicerar på bloggen. Vår sista runda ihop! Men den tävlingen där man verkligen såg vilken förändring Sessan genomgått, det var under en stilhoppning i Bollebygd. Vi var 0,5p från placering, i en stilhoppning, jag och Sessan. Framförallt såg man hur sammansvetsade vi blivit. 

 

Först tänkte jag visa en film från vår första clearroud ihop. Mars 2012 

 

Här är filmen från klasserna i Bollebygd, slutet på augusti tror jag. 

 

Detta var alltså vad vi åstadkom ihop på 8 månader. Världens finaste C-ponny, Madernas Princess of Dai <3