Pompay

 
Jag har varit lite nostalgisk vissa dagar under lovet, och suttit och kikat på filmer på mig och Pompay. Det är längesedan jag satt på min prins nu, senast var väl under en provridning någon gång i somras, om det nu räknas. 1 maj 2012 gick vi skilda vägar, jag och i särklass världens finaste ponny.
 
Vi hade det ganska tufft då och då, jag och Pompe, han var inte den enklaste ponnyn och jag var inte den duktigaste ryttaren. Jag fattar än idag att jag inte gav upp, för det var verkligen inte någon framgångssaga alltid. Däremot skall jag inte sticka under stolen med att vi lärde oss galet mycket tillsammans, och jag hade inte varit där jag är idag utan honom. 
 
Det är så jäkla kul när man tänker på det. Vissa tävlingar kunde han gå som på räls, då var det inga problem att topplacera sig nationellt, men vissa dagar var det rent ut sagt ett h*lvete. Hingst, inställning, ja - det finns en del anledningar till det. Med Pompay spelade min insats inte så jättestor roll, om jag inte tabbade mig. Jag kunde rida 10 rundor bra, men kanske bara nolla 5 eftersom Pompe inte alltid var med. Det är inte likt mig att skylla på min häst, det har jag ALDRIG gjort, men med Pompe var det annorlunda. Han var extremt svår att tyda på tävling, antingen så var han med, eller så var han med tills han tyckte det blev för högt/brett eller om han tyckte att stona var mer intressanta. 
 
Det var inte lätt att ha den typen av ponny när man är så sjukt målinriktad som jag är. Trots detta så lyckades jag uppnå målet att hoppa medelsvår, det var mitt störtsta mål. Med mer tid hade vi nog kunna etablera oss åtminstone på regional nivå. Jag hoppas att han blir den ponny jag vet finns i honom nu som valack. Att han bestämmer sig för att vara med i leken och finner den där lilla gnistan som ibland saknades i hoppningen. Nämnvärt är att ju mer tränad han var, desto finare var han, en riktig kanonponny! 
 
Jag ska absolut inte dömma ner honom, för jäklar vad fin han kunde vara! Han kräver sin ryttare, inget snack om saken. Med handen på hjärtat finns det inte många som skulle lyckas få runt honom felfritt nationellt 110. Det kanske ser lätt ut, men det var det inte. Sista filmen ser ni till exempel hur det kunde vara när han inte riktigt bjöd till. Det är ca 1,5 år sedan, så döm inte för hårt, men som ryttare är det extremt svårt att hitta bjudning i en ponny som själv inte är så jätteintresserad. Men som sagt, han kunde var extremt fin också, vilket han för det mesta var. <3
 
 
Fasiken vad fin han var här! Saknar <3
 
Inte lite snygging heller, min fina<3 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0