Skit i stoppen, se ridningen mellan hindrena istället. Felen kom för att jag red som jag kände mig - död. Men utöver det kändes det -SÅHÄR- jävla bra, speciellt om man jämför LAn i april med den senaste nu i Varberg. Förutom att ritten i sig är annorlunda så är känslan helt förändrad. LA känns som typ... LC numera - lekande lätt. Och jag ser inte svårigheterna som något hinder längre, mer som en rolig utmaning. Jag tror vi börjar närma oss MSV, faktiskt...